Babysång och lunchmys

Idag var vi på babysången igen. Det blir roligare och roligare för varje gång när jag ser att Alva får ut mer och mer av det! Hon skrattade vid vissa rörelser och kollade runt på alla andra barnen som var där. Efteråt var det fika. Sångledaren satte sig och fikade med oss ett tag. Hon berättade att hon varit hemmafru under 11 år och då blev jag riktigt taggad att bli det också. Tänk att få umgås med sitt barn hela dagarna och se det utvecklas. Jag menar, vi sätter ett barn till livet, men sen ska man göra karriär, jobba heltid, träna, ha egentid och förverkliga sig själv. När hinner man med sina barn? Är det dagispersonalen som ska vara med om första gången mitt barn säger ett visst ord, tar sitt första steg och så vidare. Är det dagispersonalen som ska trösta mitt barn när det är ledset eller leka och ha roligt med det hela dagarna? Som ska fostra det och finnas där för det? Jag känner många med barn som jobbar heltid. Som är trötta och stressar när de hämtar sina barn på dagis för att skynda sig hem och laga mat och strax därefter ska barnen i säng. När hinner man umgås? Var är kvalitetstiden? Jag vet ju själv hur trött jag var efter en heldag på jobbet, utan att ha något barn att ta hänsyn till som är hungrigt och trött och som tär på ens tålamod. Jag förstår inte hur de fixar det. Oavsett om jag blir hemmafru eller inte så kommer jag inte jobba heltid, inte en chans. Jag vill kunna umgås med mitt barn och inte vara helt slut när jag gör det. Jag vill kunna finnas där för mitt barn och vara närvarande. Då får vi helt enkelt rätta munnen efter kappsäcken. Jag älskar livet som mamma!! (ledig) och vill ta vara på tiden som går väldigt fort ändå. Kanske den känslan kommer ändra sig, kanske inte. 

Efter babysången åkte vi hem till Fia på lunch och årets första lussekatter, lite snicksnack och kortspel. Smaskens! En mycket trevlig dag!