Barnen är det viktigaste vi har!

Att bli mamma är utan tvekan det allra största som har hänt mig. Den enorma kärlek jag känner för min lilla flicka är obeskrivbar och den glädje hon sprider får mig att le långt in i själen. Det händer så mycket hela tiden och jag är så glad att jag får vara med om hennes utveckling, få se henne skratta, busa, prata, sjunga, ja helt enkelt leva livet! Jag vill vara där för henne när hon tar sina första egna steg, när hon börjar prata, när hon utforskar olika sorters mat, när hon slår sig och när hon är glad. Därför ryser jag i hela kroppen och blir mörkrädd när jag läser om vilken utveckling Sveriges familjepolitik håller på att ta. Det är tydligen inte föräldrarna som är det bästa för barnen nu längre och som vet vad som är det bästa för just deras specifika barn, utan politikerna och förskolepedagogerna.

Alva är snart nio månader och jag kan inte förstå vart dessa månader har tagit vägen, det går så fort! Därför vill jag njuta av livet med henne och ta vara på den tiden så mycket som det bara går. Jobba kan jag göra sen. Men vara här och nu med Alva kan jag bara vara nu! Hellre leva lite snålt ett par år än att sitta där när jag blir gammal och undra varför jag jobbade så mycket och missade så mycket av tiden med Alva. Jag gillar inte den utvecklingen som går mot att allt fler barn ska in på förskolan så tidigt som möjligt. De behöver tydligen det för att stimuleras, inte komma efter socialt och för att utvecklas. Det är ju bara skitsnack! Barn kan få lika mycket stimulans och utvecklas av att vara hemma med en förälder som på förskolan. Det handlar helt och hållet om vad man gör med sitt barn. Dessutom tror jag att barn blir tryggare om man inte lämnar iväg dem för tidigt på förskolan utan de får spendera mer tid med sina anknytningspersoner, sin mamma och pappa. Men det är åt helt andra hållet det är på väg att gå.

Det börjar med att de vill plocka bort vårdnadsbidraget (och det kommer med största sannolikhet försvinna i januari 2016), vilket gör det möjligt för föräldrar att välja bort förskolan och istället välja att vara hemma med sitt barn. Sen vill de att föräldradagarna ska delas lika mellan mamma och pappa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6178305 För att det ska bli jämlikt. För att föräldrarna (eller mamman eftersom det oftast är hon som är hemma längst) inte ska komma efter i karriären och löneutvecklingen. Men de familjer där den ena föräldern inte kan vara hemma för att de kanske är egenföretagare eller liknande. Ska hälften av dagarna då brinna inne? Och rekommendationen om att man ska helamma i minst sex månader och därefter amma i kombination med vanlig mat. Ska pappan då åka till mammans jobb efter sex månader så att barnet får amma? Det blir ju himla smidigt om man har en pendling på, säg 30 minuter åt vart håll och barnet ska amma minst en gång, kanske 2-3 gånger. Visst, det är väl jättebra att föräldrarna är jämställda, men det finns så många andra sätt att vara jämställd på än att dela föräldradagarna lika. Varje familj måste få sköta sitt egna pussel för att få livet att gå ihop, det ska ingen politiker bestämma!

Dessutom pågår diskussioner om att man inte ska kunna ta obetalda föräldradagar, det vill säga att man inte kan välja hur många föräldradagar man plockar ut, utan att man måste ta fullt antal dagar. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5973948 Allt för att barnet ska börja i förskolan så tidigt som möjligt. Varför denna hysteri och höjning till skyarna över förskolan? Många barn och få pedagoger är verkligheten på de allra flesta förskolor. Är det inte bättre då att barnet är hemma med föräldern, om föräldern vill och har möjlighet till det? (Naturligtvis finns det de som inte har någon sådan möjlighet). När tappades fokuset på barnen och barnens bästa? Och när tappades tron på att familjer själva kan besluta om vad som är det bästa för deras familj? Pengar är inte allt. Vill jag och min familj leva lite snålt ett par år för att kunna ha möjlighet att vara hemma med vårt barn så borde vi få göra det! Ingen ska komma och tala om för mig vad som är bäst för mitt barn eller hur vår familj ska leva vårt liv.

SSU´s önskan om obligatorisk förskola från tre års ålder är något av det dummaste jag läst på länge. http://www.svd.se/infor-skolplikt-fran-tre-ars-alder Vad är Sverige på väg att bli för ett elitistiskt samhälle där alla ska in i exakt samma fålla. Är prestation så mycket viktigare än värme och omtanke? Den tanken gör mig, som har varit sjukskriven för utmattning, rädd på allvar. Det är redan hög press på dagens barn och ungdomar som ska prestera både i skolan, i sporten och med relationer. Ska den pressen börja redan när barnen är tre år gamla (eller redan vid ett år om möjligheten för föräldrarna att vara hemma längre försvinner)? Vad har vi då för barn som växer upp?

Jag kan inte förstå varför förskolepedagoger skulle vara bättre för mitt barn än jag som hennes mamma och hennes pappa? Vad kan de ge mitt barn som inte jag kan ge? Vore det inte bättre för henne att vara hemma med sin förälder som hon känner där hon får uppmärksamhet istället för att ha olika pedagoger och trettio andra barn att slåss med om uppmärksamheten?Alla barn är olika, med olika behov och förutsättningar och alla familjer är olika. Varför kan inte familjen få bestämma vad som är bäst för deras familj?