Nu har hon äntligen kommit vår lilla prinsessa! Mina värkar började komma på torsdagskvällen när jag och Danne var på hockey och sen höll de i sig en stund på natten, men avtog efter ett tag. På fredagen kände jag ingenting särskilt men på kvällen började det igen, med mer kraft och höll i sig i flera timmar. Vi ringde förlossningen som sa att vi kunde åka in, men när vi packat ihop oss så slutade värkarna igen så vi stannade hemma. På lördagen var det lugnt men på kvällen satte värkarna igång igen och vid 21.30 beslutade vi oss för att åka in. Då var jag öppen 6 centimeter. Barnmorskan beräknade att bebisen nog skulle vara ute mellan 05-07 på söndagsmorgonen.
Jag öppnade mig till 8 centimeter ganska snabbt men sen tog det stopp. Efter ett tag fick de göra hål på fosterhinnan så att vattnet gick. Lustgasen var gudomlig men efter ett tag räckte inte det så jag fick även ryggmärgsbedövning. Av någon anledning hade jag räknat med att den skulle vara någon mirakelkur som skulle bedöva mig så jag knappt kände av smärtorna och därför blev jag väldigt besviken på den när den inte gjorde det. Jag tycker snarare att det gjorde ondare efter att jag fått den, (det kanske beror på att värkarna intensifierades också eftersom jag fick värkstimulerande dropp) framförallt i svanken. Vid 07 hade det fortfarande inte kommit någon bebis och vår barnmorska gick av sitt pass.
Vid en kontroll så visade det sig att bebisen låg med näsan åt fel håll. Vår nya barnmorska var ganska ny så hon rådgjorde med en kollega om vad de skulle göra. Efter deras konfererande trodde jag att de skulle försöka vända bebisen om, men det visade sig att de ville att bebisen skulle komma ut. Det var jag helt oförberedd på. Det, själva utdrivningen, var det värsta på hela förlossningen, och för en sekund eller två ångrade jag vad vi gett oss in på. Eftersom de en stund tidigare hade sänkt mitt värkstimulerande dropp tror jag inte att jag hade riktiga krystvärkar för det gick flera minuter mellan att jag fick krysta. Fy satan vad ont det gjorde! Men så 11.02 den 14:e september kom hon då till världen vårt lilla mirakel! Med 10 fingrar och 10 tår. Hon lades på mitt bröst och det är ju en helt otrolig känsla!
Efter att hon blivit kontrollerad och jag blivit sydd fick vi fika i form av superfina mackor. Sen förflyttades vi till BB. Vi ringde våra föräldrar och meddelade den goda nyheten. Svärmor hade förstått att vi var på förlossningen eftersom hon jobbar på sjukhuset och hade sett vår bil när hon gick till jobbet på söndagsmorgonen. Hon hade sett på parkeringsbiljetten när vi kom dit på lördagskvällen och hade visst varit ett riktigt nervvrak på jobbet. Hon hade fått gå hem tidigare för att hon inte kunde koncentrera sig. Mina föräldrar var på väg hem från Öland och fick stanna bilen när vi ringde. Pappa blev mest glad för att han hade haft rätt eftersom han gissade på en flicka. Svärmor hade under en lång tid sagt att hon visste att det var en pojke, det såg hon på min mage, men tji så fel man kan ha.
Det var skönt att tillbringa några dagar på BB så att amningen kom igång och att få så många mål mat serverade. Svärmor kunde inte bärga sig så hon kom förbi på måndagen innan hon började jobba. Under måndagen var det ett kritiskt ögonblick när vårt mirakel inte ätit på flera timmar. Jag tänkte att hon vaknar väl när hon är hungrig, men tydligen var hon för liten för det. Hon var nästintill apatisk och ville inte äta. Vi fick pilla med fingrarna i munnen på henne, kittla fötter och händer och så för att hon skulle äta, men till slut gick det. Sen fick jag stränga order om att väcka henne var fjärde timme för matning. Jag blev inte riktigt klok på det. Började jag amma, säg 08, så tog det cirka en och en halv timme, skulle jag då väcka henne igen vid 12, eller fyra timmar från det att hon slutade äta? Tydligen från det att hon började amma. Hursomhelst, läkarundersökningen gick bra och hon hade inte gått ner de där 10% bebisar får gå ner, så på tisdagen åkte vi hem. Vi lyckades inte bestämma namn till henne förrän sista dan. Jag och Danne hade varsitt namn vi tyckte, och ett tag smakade vi på Dannes alternativ (som är ett släktnamn på min sida, annars hade jag inte ens övervägd det namnet), men det kändes inte helt hundra så vi började om från början och fastnade för Alva.
Farbror Tommie var första man att besöka oss när vi kommit hem. Veckan som följde och veckan därpå var full med besökare som ville titta på vårt underverk. Sömnbristen började komma ikapp mig och det kändes jobbigt att behöva väcka Alva på nätterna när hon sov så gott. När vår BVC-sköterska kom på hembesök hade Alva fortsatt att gå upp fint i vikt så då fick vi lov att göra avsteg från nattväckningarna. Följande vecka kändes det som om jag var bosatt i soffan och Alva låg vid tutten konstant. När hon verkade vara färdigtuttad och verkade vilja sova försökte jag lägga ner henne, men då skrek hon och blev inte tyst förrän hon kom till tutten. Vid nästa BVC-besök tog jag upp detta. Vid vägningen då visade det sig att Alva gått ner i vikt och vägde under sin födslovikt! BVC-sköterskan sa att troligtvis får mina bröst ingen chans att producera mer mjölk när hon ligger där konstant vilket innebär att hon inte blir mätt. Det kändes förfärligt att höra det! Inte konstigt att hon skrikit!! Vi fick rådet att börja med ersättning efter att hon ammat så att hon blev riktigt mätt och så att mina bröst fick vila och producera mer mjölk. Det blev en helt annan Alva när hon var riktigt mätt! Redan två dagar senare hade viktkurvan börjat gå uppåt igen.
Det var verkligen tur att vi började med ersättningen för den helgen fick jag så djävulusiskt ont i magen att jag inte visste vad jag skulle ta vägen, jag har aldrig känt den känslan i magen innan och jag kunde varken stå eller gå eller ligga. Vi åkte in till akuten där jag fick en omgång morfin och lite andra mediciner så att smärtan avtog. Läkaren trodde att jag hade magsår, själv trodde jag att det var gallsten. Jag fick åka hem igen men dagen efter fick jag tid för ultraljud där det konstaterades att jag hade fyra stenar i gallan. Jag fick tabletter att ta vid ett anfall och ombads ringa när jag fått några fler anfall och ville ta bort gallan. Eftersom jag fick morfin på sjukhuset dröjde det ett tag innan jag kunde amma igen, men jag pumpade för att hålla igång mjölkproduktionen.
Amningen har fortfarande inte riktigt kommit igång. Nu har jag fått ett nässpray som jag ska ta fem minuter innan amning för att det ska rinna till. Kanske att det har blivit lite bättre. Jag sitter i nästan två timmar och ammar och då tänker man ju att hon borde få i sig det hon ska, men strax efteråt är hon hungrig igen och vill ha ersättning. Idag fick jag ett gallstensanfall igen. Inte alls lika smärtsam som förra gången så tabletten jag fick hjälpte tydligen, men det innebär att jag återigen måste ta ett litet uppehåll med amningen eftersom tabletterna övergår i modersmjölken.
Alva sover bra på nätterna. Det är riktigt skönt att ta flaskan när hon vaknar på natten, det går snabbt och hon får i sig det hon ska och kan somna om igen. Det känns som om vi har kommit in i en bra rythm nu och jag känner att jag kan våga ge mig ut på lite aktiviteter med henne och inte bara sitta hemma. I förra veckan var jag och Alva på bokcirkel och det gick bra. Idag var vi hos Fia och käkade frukost och gick en promenad och imorgon tänkte jag prova mammagympa. Jag tänkte på BB att jag skulle vara duktig med de där knipövningarna man ska göra flera gånger dagligen, men det har jag ju inte varit, så det kan nog vara bra med lite mammafokuserad gympa.
