Nu är det bara några dagar kvar tills Alva ska börja skolas in på dagis (jag vägrar säga förskola för jag tycker inte en tvååring behöver gå i skola!). Även om jag inte förlikat mig med tanken till 100% så känns det ok. Det känns bra med vetskapen att hon inte ska gå heltid. Vi har varit på besök ett par gånger o de har djur, egen kock, är få barn och mycket ute, så jag tror att det blir så bra det kan bli. Dessutom kan hon förmedla om hon exempelvis är hungrig, törstig eller fryser. Det känns skönt.
Det här med familjepolitik ligger mig varmt om hjärtat sedan jag själv fick barn. Och det krävs ju inget geni för att konstatera att den är på väg åt helt fel håll...
Samtidigt som politikerna önskar mer styrning av familjen, mer tid för barn i förskolan trots föräldralediga föräldrar hemma mm mm, så hörde jag senast idag på radion om en kommun i Blekinge där det fattas platser och barn och föräldrar tvingas pendla 1.4 mil extra på vart håll. Föräldrarna har börjat klaga på detta eftersom det är dyrt, tar tid och är negativt för miljön. Och i samma diskussion nämns ingenting om barnen. Ingen tanke på att barnen ska väckas tidigt för att hinna i tid, eller att föräldrar med 8-timmars arbetsdag innebär 9 timmars dag för barnen. Jag minns när det "var dags" för Alvas jämnåriga att skolas in och det även då fattades förskolor. Tillfälliga dagis öppnades och rekrytering var inte färdig. Inte heller där nämndes barnperspektivet. Barn som ska separeras från sina föräldrar och knyta an till pedagoger och barn, för att en tid senare byta till ett permanent dagis med nya pedagoger och barn. Hur påverkar det barnen? För en tid sedan var det en diskussion gällande en förskola ett stenkast härifrån där barnen bara hade ett rum att vara i, inget vilorum eller skötbord. Det tvingades stänga akut. På grund av arbetsmiljön för personalen. Inte heller där nämndes ett enda ord om barnen!! Jag tror inte att detta på något sätt är unikt för Blekinge och det jag vill säga med detta inlägg är väl egentligen att se barnens perspektiv och tänka på dem! Satsa på barnens välmående med lekvänliga lokaler, många pedagoger och små grupper istället för att rusta ner. Och sluta styra oss föräldrar och hur vi ska leva våra liv! Jag blir mörkrädd när allt prat bara handlar om ekonomi, jämställdhet och arbetsmiljö och att ingen bryr dig om det som verkligen betyder något, våra barn!
Vad är barnperspektivet i det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar